I dag bjuder vi på en helande reflektion från Linda, nedskriven efter dagens utomhusklass.
Solen skiner, himlen är sådär klarblå som den bara kan vara på sommaren. Ljumma vindar får mattor och flexband att lätta lite från terrassdäcket, men inte mer än så. Vädret är perfekt för en utomhusklass. Några medlemmar har skor med sig, det är obligatoriskt på alla utomhusklasser då vi kan röra oss mellan Korsettfabrikens tre olika terrasser, på gruset, gräset och i trappan. Det enda som betecknar utomhusklasserna är just det, att de hålls utomhus, oavsett väder och vind tränar vi alltid ute.
Men idag är det igen som funderar på vädret, förutsättningarna är helt perfekta för en pilatesklass på terrassen. Brisen sveper ner genom trädkronorna på oss som väntar på att starta igång klassen, det är en efterlängtad och naturlig luftkonditionering.
-Nej, inga skor behövs idag, säger jag. I idag blir det en helt vanlig pilatesklass. Det enda ni behöver är en matta och ett flexband.
Vi startar igång med en kropsscanning, djupa andetag och armcirklar. Kropparna rör sig unisont. Ljuden från människor och bilar på Kastellgatan letar sig upp och staden är i högsta grad närvarande. Tänk, vi är mitt i stan men ändå utanför, terrasen är en halvgömd oas och enbart några grannar i hyreshusen mitt emot uppmärksammar våra rörelser.
Ibland tänker jag på vilken fantastisk möjlighet de som bor rakt över gatan har. De kan ju bara kolla upp schemat på hemsidan, rulla ut en matta på balkongen och få gratis träning. Eller till och med hänga på inifrån vardagsrummet och följa vår undervisning. Men än så länge är det ingen som gjort det, kanske vågar de inte eller så ser de våra övningar mer som en roande kvällsunderhållning när de kommer hem från jobbet…
Tillbaka till klassen, nu har vi kommit fram till den lite mer intensiva delen, “piken” som det så fint kallas. Nu SKA det vara riktigt jobbigt, det är det här vi har rört oss mot den senaste halvtimmen. Dags för teasers, större side bends och lunges med pulseringar. Svetten lackar på deltagarna, deras andning flyter på bra utan att jag behöver påminna dem om den. Ansiktsfärgen börjar gå från rosa till röd och tekniken blir svårare och svårare att behålla. De börjar blir ordentligt trötta.
-Ok, säger jag, En sista gång, sen går vi över till nedvarvning och avslutande balansövningar innan det är dags för avslappning.
Deltagarna tittar på mig och jag ser att de blir lättade, Äntligen, tänker de nog, det här började bli riktigt jobbigt.
Som genom ett trollslag tystnar trafiken. Deltagarna ligger på rygg på mattan och vilar. De uppmanas känna in kroppen, andningen och solens strålar på huden. Vinden smeker deras hår. Bröstkorgarnas hävningar lugnar sig, ansikten och axlar slappnar av, någon suckar djupt. Allt blir stilla.
Jag tittar upp och ser de gröna löven i kontrast till den blå himlen, det gula teglet och de brunare stenarnas mönster på husväggen. Så vackert det är, tänker jag.
Det kan inte finnas en bättre plats att helas på, att träna, träffas och vila på. Här får vi alla, både tränare och klubbmedlemmar, lika mycket mental återhämtning som uppbyggande av den fysiska kroppen.
Vilken ynnest att få verka med vår passion för hälsa och välmående just här, att ha möjligheten att hjälpa så många människor att återerövra kraften i sina kroppar och sinnen.
Att få vara en del av alla möten. Och att få göra det just här, just nu… Det kan inte finnas en bättre plats….